attvarajohanandersson

Jag har en kompis vi kan kalla honom Karl Robin, han heter nämligen det. Karl Robin är speciell på sitt sätt. Ponera att Sverige möter England i en VM final. Ponera att matchen står och väger, Karl Robin väljer i det här fallet att sympatisera med England trots att han är född och uppvuxen i Sverige. Hans f d lägenhet vid Karlfeldtsplatsen stoltserade med en Englandsflagga och hans mobiltelefon spelar Rule Brittania. I Lördags efter Sverige matchen i Lördags ringde han till mig och sjöng god save the queen. Idag ska jag ägna tid åt att sätta mig in i varför en ung svensk man väljer att överge sitt land för ett annat. Är man något fotbollsintresserad och uppväxt i Sverige har England en speciell plats. Alla har vi växt upp med alkoholiserade mittbackar, leriga planer och sena pling på strykan. England ÄR fotboll för oss. I takt med att vi blivit äldre har vi också upptäckt kombinationen fotboll och öl, vilket osökt leder oss in på en stor del av den engelska livstilen.

Fotbollsmässigt är Engelsmännen i en klass för sig. Fotbollens hemland har en historia som få. En enda gång har man vunnit VM, annars har man en historia fylld av strafföden. Men låt oss försvinna bakåt i tiden till sommaren 1996, EM slutspel i England. Jag och Robin såg de flesta av matcherna, bland annat Spanien - England på en svart-vit tv i min sommarstuga. Jag tror att Karl Robins Anglofiliska bana tog sin början just 1996. England officiella EM låt gick under namnet Its Coming Home, just med tanke på fotbollens vagga.

I Semifinalen ställdes allt på sin spets. Ett England som innan turnerigen gjort sig kända för fylleskandaler utanför planen spelade drömfotboll och tog sig fram till semi-final där väntade det land som de engelska, öldrickande, högljuda och patriotiska fansen älskar att hata nämligen Tyskland. Tänk er att ni är mellan 30 och 40 år, ni är av engelskt ursprung och intresserade av fotboll. Hela er uppväxt har ni lärt er att Tyskland är något man bör tycka mindre bra om. Alla män ur den äldre generationen relaterar hela tiden till ett krig mot en liten mustsachpryd here från Tyskland. Churchill, v-tecknet och ett antal unga piloter ur hennes majestäts Royal Air Force som stred i The Battle of Brittan är myter som ni fått berättade för er hela er uppväxt.

Nu 50-år senare får England chansen att möta arvfienden vars flygplan bombat den engelska huvudstaden tillbaka till stenåldern under kriget. England, fotbollens hemland spelar en match som åter ska ge landet återupprättelse och en chans att ta hämnd. 6 år tidigare hade man haft chansen i semifinalen i VM men i Rom förlorade Engelsmännen och för flera av spelarna var detta sista chansen. Matchen mot Tyskland var säkerligen mycket speciell för Stuart " Psyco" Pearce 6 år tidigare slog han den tredje straffen och missade. När förlägningen, i kvartsfinalen mot Spanien när domaren blåste av stegade Pearce fram till Förbundskapten och sa; - I´ll take number three .

Arenan för detta skådespel den mest klassiska av fotbollsarenor; Wembely, Englands hemmaplan mina damer och herrar det blir inte bättre än så här.

Bara för att skapa stämmning kommer här låten its coming home

Man kan tänka sig att stämmningen i London och runt Wembely var rätt speciell den dagen. God save the Queen..



Engelska tidningar hade haft löpsedlar med anspelning på en engelsk revansch för det krig som utspelats 50 år tidigare. Matchen slutar 1-1 och går till straffar. England leder knappt på poäng och stämmningen på Wembely är enorm.

Tyskland vinner men det engelska laget hyllas efter slutsignalen som blir slutet på ett lysande engelskt mästerskap och fotbollen kom verkligen hem den sommaren. Här tror jag att Karl Robin fastnade.

Jag gissar att sommaren 1996 är en av orsakerna till att den engelska flaggan med the of S:t George hängde stolt på väggen på Karlfeldtsgatan, by the way platsen för en av sommarens mest omtalade förfester; Spritfesten. Slutligen; Efter denna flashback till semifinalen, vem kan klandra Herr Kohlin för att sympatisera med England, men rent generellt....

// Johan

Datorn står i soffan, U2 går på låg volym och pokerstars klient ligger framme på tidigare nämnda dator. Framför mig ligger också en gul bok. Någon gång ibland tvingar mitt undermedvetna mig att titta på boken och varje gång får jag dåligt samvete för att jag inte kastar mig in i globaliseringens problem. Bokens syfte är nämligen att upplyssa läsaren om globaliseringen.

Planen för dagen är att skriva klart ovannämnda uppgift, käka och sedan ta mig till Råsunda för att bevittna Sveige - Portugal, farsan lyckades efter många om och men fixa en biljett. Kristian har en tanke om hur Sverige ska neutralisera Ronaldo, som tydligen kollar mer på tjejer än på matchen. Som den taktiker Kristian är, efter många timmars football manager spelande i unga år har han en lysande idé: In med Carolina Gynning på högerbacken.

Jag och Palm styrde kosan mot innerstaden igår och närmare bestämmt SF bio vid Sergels torg. Jag har lobbat för Arn i flera veckor nu medan Palm lät mera tveksam. Det slutade med att det bara fanns spridda platser, Palm jublade säkerligen inombords och vände genast kappan efter vinden och föreslog Tropic Thunder. Summa Summarum en helt okej film. Vi hade planer på en öl efter bion men det var två slagna hjältar som direkt efter filmen tog den blå linjen hem, jag övervägde som vanligt att ta en avstickare till McDonalds för att få tag på cola men jag ångrade mig senare.

// Johan

Kommer Patrik Ingelsten in ska jag aldrig mer kolla på fotboll...

Okej jag gör ett sista tappert försök; Bloggandet har gått på halvfart sen den numera klassiska c-uppsatsen. Våren var en fruktansvärd tid, intervjuer, teorier och seminarier, uppsatsen gick dock helt okej och jag vet kära läsare att ni inte klarar er utan dagliga doser av min makalösa vardag och vem fan ska ge den till er om inte JAG.

Bloggen kommer att precis som förra gången behandla mina förehavanden. Dåligt tippande, odugligt pluggande och om möjligt ännu sämre pokerspelande men även andra minnesvärda ögonblick som rör mig och mitt entourage vem minns inte blogg-profiler som Ekan, Punsch - Wester, Zigenaren, Inzaghi Jr m fl.

För tillfället är det inte mycket magiskt med att vara Johan Andersson, jag pluggar, tvättar, städar, spelar poker och krökar som en 14-åring (detta skall inte ses som något positivt)

Jag ger er alltså härmed chansen att åka med på en resa med slutdestination "bänken på Wembely Stadium" målsättningen med mitt liv är nämligen att bli 2020- talets Svennis.

Hur fan kan Ingelsten bli uttagen i landslaget, vad är nästa steg Kurt - Arne som assisternade tränare...

// Johan