attvarajohanandersson

Jag har en kompis vi kan kalla honom Karl Robin, han heter nämligen det. Karl Robin är speciell på sitt sätt. Ponera att Sverige möter England i en VM final. Ponera att matchen står och väger, Karl Robin väljer i det här fallet att sympatisera med England trots att han är född och uppvuxen i Sverige. Hans f d lägenhet vid Karlfeldtsplatsen stoltserade med en Englandsflagga och hans mobiltelefon spelar Rule Brittania. I Lördags efter Sverige matchen i Lördags ringde han till mig och sjöng god save the queen. Idag ska jag ägna tid åt att sätta mig in i varför en ung svensk man väljer att överge sitt land för ett annat. Är man något fotbollsintresserad och uppväxt i Sverige har England en speciell plats. Alla har vi växt upp med alkoholiserade mittbackar, leriga planer och sena pling på strykan. England ÄR fotboll för oss. I takt med att vi blivit äldre har vi också upptäckt kombinationen fotboll och öl, vilket osökt leder oss in på en stor del av den engelska livstilen.

Fotbollsmässigt är Engelsmännen i en klass för sig. Fotbollens hemland har en historia som få. En enda gång har man vunnit VM, annars har man en historia fylld av strafföden. Men låt oss försvinna bakåt i tiden till sommaren 1996, EM slutspel i England. Jag och Robin såg de flesta av matcherna, bland annat Spanien - England på en svart-vit tv i min sommarstuga. Jag tror att Karl Robins Anglofiliska bana tog sin början just 1996. England officiella EM låt gick under namnet Its Coming Home, just med tanke på fotbollens vagga.

I Semifinalen ställdes allt på sin spets. Ett England som innan turnerigen gjort sig kända för fylleskandaler utanför planen spelade drömfotboll och tog sig fram till semi-final där väntade det land som de engelska, öldrickande, högljuda och patriotiska fansen älskar att hata nämligen Tyskland. Tänk er att ni är mellan 30 och 40 år, ni är av engelskt ursprung och intresserade av fotboll. Hela er uppväxt har ni lärt er att Tyskland är något man bör tycka mindre bra om. Alla män ur den äldre generationen relaterar hela tiden till ett krig mot en liten mustsachpryd here från Tyskland. Churchill, v-tecknet och ett antal unga piloter ur hennes majestäts Royal Air Force som stred i The Battle of Brittan är myter som ni fått berättade för er hela er uppväxt.

Nu 50-år senare får England chansen att möta arvfienden vars flygplan bombat den engelska huvudstaden tillbaka till stenåldern under kriget. England, fotbollens hemland spelar en match som åter ska ge landet återupprättelse och en chans att ta hämnd. 6 år tidigare hade man haft chansen i semifinalen i VM men i Rom förlorade Engelsmännen och för flera av spelarna var detta sista chansen. Matchen mot Tyskland var säkerligen mycket speciell för Stuart " Psyco" Pearce 6 år tidigare slog han den tredje straffen och missade. När förlägningen, i kvartsfinalen mot Spanien när domaren blåste av stegade Pearce fram till Förbundskapten och sa; - I´ll take number three .

Arenan för detta skådespel den mest klassiska av fotbollsarenor; Wembely, Englands hemmaplan mina damer och herrar det blir inte bättre än så här.

Bara för att skapa stämmning kommer här låten its coming home

Man kan tänka sig att stämmningen i London och runt Wembely var rätt speciell den dagen. God save the Queen..



Engelska tidningar hade haft löpsedlar med anspelning på en engelsk revansch för det krig som utspelats 50 år tidigare. Matchen slutar 1-1 och går till straffar. England leder knappt på poäng och stämmningen på Wembely är enorm.

Tyskland vinner men det engelska laget hyllas efter slutsignalen som blir slutet på ett lysande engelskt mästerskap och fotbollen kom verkligen hem den sommaren. Här tror jag att Karl Robin fastnade.

Jag gissar att sommaren 1996 är en av orsakerna till att den engelska flaggan med the of S:t George hängde stolt på väggen på Karlfeldtsgatan, by the way platsen för en av sommarens mest omtalade förfester; Spritfesten. Slutligen; Efter denna flashback till semifinalen, vem kan klandra Herr Kohlin för att sympatisera med England, men rent generellt....

// Johan